”Är jag verkligen kallad?”, ”Måste man stå på gatan och predika?” och ”Tänk om jag blir ensam?”. I höstas reste Lukas och Irma till Indien och Nepal, och här delar de med sig av hur deras resa utmanade tre vanliga fördomar och rädslor kring mission. Mission är inte bara för ”de extra modiga”, utan kan vara något också för dig! 

Är jag verkligen kallad? 

I Matteusevangeliet 28:19 kan vi läsa om hur Jesus ger en uppmaning till sina lärjungar: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Uppmaningen som lärjungarna får är att dela med sig av evangeliet till alla människor runt om i världen. Den här uppmaningen från Jesus gäller även dig och mig. 

Alla kristna har en kallelse att dela evangeliet med de vi har runt omkring oss. För vissa innebär denna kallelse 10 år i Nepal jobbandes på ett sjukhus, för andra är det ett barnhem i Indien och för dig kanske kallelsen gäller din hemort. 

Vi är alla kallade att sprida Jesu kärlek och vara hans förlängda armar under den tid vi vandrar på denna jord. Så om du är taggad på att åka utomlands, ta med din kallelse dit! Brinner du för Sverige? Lev ut kallelsen här.  

Måste jag stå på gatan och ropa ut Jesu namn? 

Vår typiska bild av en missionär är någon som går på gatan, pratar om Jesus och ber för människor. Men i många länder, som Indien, kan det ge fängelsestraff att prata om Jesus! Hur gör man då? 

I Johannesevangeliet 13:34-35 står det: Genom att ni älskar varandra ska människorna förstå att ni är mina efterföljare.

Exakt så jobbar de i Indien. Deras sätt att missionera går ut på att hitta behoven i en by och sedan hjälpa till att fylla dem. Det kan till exempel handla om att fixa rent vatten. Människorna i byn ser då kärleken bakom detta och frågar: “Varför gör ni det här?”. Då, när det finns ett förtroende, kan de berätta att de gör det för Jesus. 

I Indien har hundratusentals människor kommit till tro på detta sätt och det är på precis samma sätt mission fungerar på de flesta platser i världen. Så nej, du måste inte predika på gatan. Sättet vi lever våra liv är oftast det allra starkaste vittnesbördet.  

Tänk om jag känner mig ensam? 

Att komma ensam till ett helt nytt land kan onekligen verka skrämmande! Men något vi slogs av gång på gång under vår resa var den enorma styrkan det är i att vara en del av Guds familj. Att kunna resa över nästan halva jorden och hamna i sammanhang omringade av syskon är en lyx som vi kristna har. 

Vi är en del av en stor, global familj som tydligt sprider Guds kärlek. När en kristen möter en annan kristen, även i ett helt annat land, uppstår ofta en omedelbar samhörighet. Den känslan ger trygghet och blir en stabil grund för den som arbetar med mission.

Värmen och kärleken vi möttes av från indierna som arbetade på barnhemmet vi jobbade på var något av det som gjorde starkast intryck hos oss på hela resan. På bara en och en halv vecka kände vi oss som en del av en familj. 

När vi var på ett missionssjukhus i Nepal upplevde vi samma varma gemenskap. De västerländska missionärerna på missionssjukhuset hade ingen annan familj än de andra missionärerna och gemenskapen som hade uppstått där var otroligt stark. 

Ta kallelsen med dig

Vi är alla kallade till mission, först och främst på precis den plats vi är. Jesus bor i oss, det förvandlar oss och omgivningen märker det. 

Ditt liv är ett vittnesbörd om Jesus, även när du själv inte märker det. Längtar du efter att se världen? Våga ta med dig din kallelse utomlands! Du är en del av Guds familj var du än är och Gud är alltid densamme, trofast vid din sida.  

Lukas Strömkvist och Irma Flügge