Kyrkan var mest söndagsskola och kompisar
Jag är uppvuxen i en kristen familj och med kristen släkt och kristna vänner.
Under hela mitt liv har jag och min familj alltid gått till kyrkan och jag har åkt på många kristna läger. Jag har alltid trott att det finns en Gud men det dröjde ändå länge innan jag förstod vad innebörden i kristen tro verkligen är. Under uppväxten betydde kyrkan söndagsskolan och fina kompisar men inte så mycket mer än så.
När jag gick på högstadiet åkte jag på konfirmationsläger och efter det lägret började en långsam resa mot att förstå vad kristen tro faktiskt handlar om.
Jakten på något mer
Jag hade några år fram tills studenten där det kändes svårt med tron. Jag upplevde aldrig någon riktig närhet av Gud, jag tänkte hela tiden att: “Snart händer det något mäktigt, snart får jag se ett mirakel, då kommer jag absolut tro och ge mitt liv till Gud.”
Jag vågade inte släppa taget om alla bekvämligheter och världsliga saker som jag hade så gott om och gled mer och mer bort från Gud.
Under gymnasiet började jag umgås med fler och fler människor utanför kyrkan och hamnade ganska snart i ett destruktivt levnadssätt. Det varade i några års tid men det fanns inget av det jag höll på med som kunde fylla tomrummet som jag hade inom mig. Mitt i allt fanns det hela tiden en längtan efter något som kunde kännas bättre än det jag hade. Det fanns hela tiden någon som drog i mig och som ville att jag skulle överlämna mitt liv i hans händer.
En bön som förändrade allt
Efter studenten åkte jag till Österrike för att säsonga.
En kväll låg jag på min säng och kände mig helt tom och så trött på allt. Var jag än sökte bland det som den här världen erbjuder så fanns tomrummet i mig kvar.
Där och då bad jag en bön ensam för första gången på väldigt länge. Jag ville inte längre ha det som jag hade det. Jag ville därifrån; jag ville få svar på min längtan.
Från tvekan till ledarskap
Kort därefter kom en vändpunkt i min tro. En vän frågade om jag inte skulle bli ungdomsledare i kyrkan. Jag fattade ingenting- hur kunde någon se på mig och tänka att jag passade som ungdomsledare i en kyrka?
Men efter flera grejer som underligt nog klaffade perfekt så sökte jag in till att gå en kristen ledarutbildning och till att vara ledare för ungdomar i en församling i nordöstra Skåne.
Så här i efterhand är jag säker på att Gud hade dragit i mig hela tiden och att det var han som ordnade så allt klaffade perfekt.
Livet med Jesus är inte en räkmacka men han lämnar oss aldrig!
Efter att ha varit ungdomsledare ett år valde jag att gå Strandhems Bibel- och lärjungaskola. Efter ett år som ungdomsledare och efter ett år på bibelskola har jag kommit en lång bit från där jag började. Jag har fått lära mig att Gud ALLTID är god mot mig och att Gud är med mig i med-och motgångar. Jag har insett att det kristna livet inte kommer att vara som att glida på en räkmacka; det kommer att vara tufft även om jag vandrar med Jesus. Men en sak är säker, vandrar du och jag med Jesus och har blicken fäst på honom, så har han lovat att vara med oss till evig tid och även när kompisarna skrattar åt ens tro, så finns han där. En annan sak som jag har fått påminna mig om otaligt många gånger, men som är så galet viktigt är att jag är förlåten. Också DU är förlåten!
